Hatun Karpay Italien: deltagares egna upplevelser sept 2006

Foton nedan...

Jag visste redan på förhand att det skulle bli en oförglömlig resa, i det yttre som det inre. Jag visste också att jag var tvungen att åka, något annat var helt otänkbart. Liksom att jag inte skulle vara samma människa när jag återvände hem som när jag kom. Ändå är det med förundran jag konstaterar att det verkligen är just så, PÅ RIKTIGT!

Hatun Karpay betyder den stora initieringen, och för mig blev detta en transformationsresa som jag inte ens kunnat drömma om. Jag har vandrat fram i ett bländande ljus på mitt ”eget bröllop”, jag har sett döden i vitögat och krupit in i Pachamamas mage, Via Cavas utmaningar blev till livets, och i en av Roms kyrkor släppte jag äntligen allt motstånd och all rädsla och förstod på djupet vad kärlek egentligen är. Jag tog energiverktygen till hjälp och helade min stukade fot ”på nolltid”, jag landade i min feminina identitet och jag har flugit genom Peterskyrkans tak, med mera.

Jag har också ätit fantastisk mat, träffat underbara människor och fördjupat min kärlek till Italien. Det finns inga ord för att beskriva den glädje och tacksamhet jag känner, för att allt detta gjorts möjligt för mig. Processen fortsätter nu på hemmaplan och i stort sett hela mitt liv kommer att förändras efter det här. Det är underbart. Och jag säger som Arnold Schwarzenegger; I´ll be back.

- Irene Ahlberg

För det första: en enorm eloge till arrangörerna, Roberto, Ivan och Giovanni - allt var oerhört välorganiserat och ändå inte det minsta stelbent. Dessutom bjöd de på bonusar titt som tätt i form av besök till extra platser när det fanns tid över, mer mat och dryck än vi egentligen hade betalat för, bad i Medelhavet och lunch på väg till Pitigliano och mycket mer. Det här teamet präglas av en stor generositet, glädje och humor, hjälpsamhet och värme. Giovanni är ett vandrande uppslagsverk när det gäller historia och har skrivit ett stort antal böcker om etruskerna, Ivan har livslång erfarenhet och kunskap om Inkatraditionen och Q'eros, och Roberto är expert på den svåra balansgången mellan att vara en ytterst seriös och skicklig paqo och att vara gängets stora clown och skämtare.

För det andra: vilka platser! Bergen och skogarna i Toscana är helt otroligt vackra, och de platser vi arbetade med var enormt starka och vördnadsbjudande. För att inte tala om dessa medeltida småstäder byggda längst upp på bergstopparna. Jag pendlade mellan att skratta tills jag fick magknip och att gråta som ett barn av tacksamhet och vördnad inför detta fantastiska som jag fick uppleva och dela med den här gruppen människor.

Särskilt minnesvärda för mig var S:t Colombano och S:t Galgano. S:t Colombano består av en underskön cirkelformad glänta i skogen med ett vattenfall som porlar nedför två triangelformade svarta stenar, som två pyramider vars spetsar berör varandra, samt ovanför vattenfallet en uråldrig kyrka med tempelriddaranknytning som huggits ut direkt ur berget. Upplevelserna där var så starka, och platsen så vacker, att jag aldrig kommer att glömma dem. På ett av fotona jag tog syns fritt svävande bubblor av lätt energi, vilket inte förvånar mig alls. S:t Galgano, italienska för Sir Gawain, en av kung Arthurs riddare som lär ha sett den heliga graal, är en kyrka byggd runt den plats där det finns ett svärd i en sten, precis som i Arthurlegenden. Det sägs att Sir Gawain själv stack ner svärdet i stenen på 1200-talet - dateringar bekräftar detta datum, och man har med vetenskapliga undersökningar inte lyckats lista ut hur svärdet kunde drivas in i stenen. I samma kyrka finns det också en fyruddig stjärna av exakt den typ som förknippas med Don Benito Qoriwaman, Juan Nuñez del Prados första lärare. Det arbete vi gjorde vid S:t Galgano med stjärnan och svärdet var även det otroligt kraftfullt, och berörde mig ända in i själen.

Även de andra platserna och upplevelserna var dock oerhört starka: mötet med födelsen i en gammal etruskisk grottgrav och döden i ett uråldrigt colombarium, sammansmältningen med Huascar Inka och den sjätte nivån vid vulkansjön Bolsena för att sedan få bada i detta fantastiska vatten, kopplingen till ñustorna och till de tre världarna i "monstrenas park", att krypa på händer och knän genom en becksvart och trång tunnel genom berget för att sedan klamra sig fast vid en bergssida med hjälp av ett rep för att stigen hade rasat, att gå i en timme i meditativ trans på gamla etruskiska processionsvägar genom bergen sammankopplad med Pachamama, att koppla sig till solen och vinden högst upp på en bergstopp med milsvid utsikt över det toscanska landskapet, att koppla sig till den sten som den helige Franciskus använde som huvudkudde, att äta vilda björnbär direkt från buskarna, druvor direkt från druvstockarna och fikon direkt från träden, att känna och själv integrera den energimässiga hettan från vestalernas eld och ledarkraften från Julius Caesars grav i Forum Romanum samt kopplingen till en direkt arvtagare till kristuskraften i form av lärjungen Petrus grav i S:t Peterskyrkan, ja listan kan göras oändligt lång.

För mig har denna Hatun karpay gått oerhört djupt och verkligen stärkt min energi och givit mig ökad integration och balans. Som medlem i Inka Spirits styrelse har jag alltid sagt att man inte behöver göra en Hatun karpay för att gå denna andliga väg, men efter denna upplevelse har jag delvis ändrat uppfattning, faktiskt. Att arbeta med den här traditionens verktyg i workshops och i vardagen är något helt annat än att arbeta med dem på det sätt som görs under en Hatun karpay. Missförstå mig rätt, de är helt otroligt kraftfulla och verkningsfulla även i vardagsbruk, men om man väljer den här andliga vägen som sin egen tycker jag absolut att man ska satsa på att göra en Hatun karpay. Det går så mycket djupare än man någonsin kan föreställa sig - vissa moment kan vara riktigt utmanande och ställa en öga mot öga med oanade och djupt liggande rädslor som man då får möjlighet att möta och transformera, medan andra moment skänker sådant lyckorus och sådana öppningar av hjärtat att man inte vet var man ska ta vägen. Vissa deltagare fick jobba stenhårt med gammal ingrodd tung energi och gamla trauman som genom denna Hatun karpay avslöjade, transformerade och förlöste, vilket verkligen resulterade i en pånyttfödelse och ett helt nytt liv, medan det för andra lyckades slutföra inre arbeten som redan var påbörjade och befästa nystarter som redan hade gjorts.

För egen del känner jag att jag skulle vilja göra det här varje år, för att hela tiden komma djupare, skala bort gammalt som inte längre är relevant, kontinuerligt ge en extra skjuts till min egen ständigt pågående utveckling och tillväxt. Det har varit en helt fantastisk resa, som jag delvis saknar ord för, och jag känner mig bokstavligen välsignad för att jag har fått uppleva detta!

- Anna Southerington

Foton från italienska Hatun karpay 2006

Den gamla etruskiska grottgrav där vi jobbade med att gå tillbaka till födelsen, för att sedan återfödas vid utträdet... Öppningen och den uthuggna vägen in i berget kändes verkligen precis som en födslokanal.

På väg till nästa plats...

... en etruskisk processionsväg genom berget, en s.k. via cava

... där klättringen emellanåt inte var alldeles enkel. Denna resa är tyvärr definitivt inte handikappanpassad, även om Irene med hjälp av verktygen och en stor gren som käpp lyckades klara snarlika saker med en rejält stukad fot.

Middag på verandan, där Roberto och Ivan en kväll fixade till och bjöd på pisqo sours efter att själva kanske ha avsmakat lite väl flitigt under mixningens lopp!

På väg nedför berget, Irene med ovan nämnda trädgren till hjälp, för att arbeta med Huascar Inka och sjätte nivån i ett colombarium ovanför sjön Bolsena, världens näst största vulkansjö efter Titicacasjön. Ivan väntar in för att se att alla hänger med.

Bolsenasjön

Ivan och Giovanni förbereder arbetet med vattnets element vid en källa intill en vingård, där vi åt druvor direkt från stockarna och fikon direkt från träden.

Giovanni och Roberto öppnar och rensar inkatraditionens motvarighet till halschakrat, kunka ñawi, för arbetet med vinden högst upp på en bergstopp

Koppling till ñustorna, de feminina vattenprinsessorna, i "Monstrenas park"

Mer från Monsterparken, en initieringspark skapad av adepter inom den hermetiska traditionen, och italienska Hatun karpays motsvarighet till Macchu Picchu.

Och efter alla initieringsupplevelser där behövde vi picnic!

Santa Cecilia, en mossövervuxen och aldrig utgrävd uråldrig kyrka mitt ute i skogen.

Och sådana här saker fick man se lite titt som tätt längs med vägen

Ingången till den uråldriga gravkammare där vi arbetade med döden

I en annan grav uthuggen ur berget, Hildebrandt grav, kopplade vi oss till och integrerade alla sju nivåerna av andlig och personlig utveckling

Vattnet porlade nedför dessa två stenar i gläntan nedanför S:t Colombano, en kyrka uthuggen direkt ur berget, där vi jobbade med vänstra och högra sidan, manligt och kvinnligt, solen och månen, samt släppte tung energi och "födde fram" ett gyllene träd ur qosqo ñawi (liknande navelchakrat) som fick nå ända upp till den övre världen. Från vattnet duschade vi oss med lätt energi för att sedan bygga en energipelare i gläntan som gengåva till platsen.

Ingången till den uthuggna kyrkan, som vi klättrat upp till längs en ganska vådlig stig längs med bergsväggen.

Inne i kyrkan...

Antonio integrerar manligt och kvinnligt i en av nischerna bakom altaret

S:t Galgano och Don Benitos fyruddiga stjärna

Svärdet i stenen i S:t Galgano

Den närbelägna klosterkyrkoruinen där vi gjorde panaqasceremonin, motsvarigheten till det som i Peru görs i Wiraqochatemplet

Forum Romanum

Tillbaka till resor...